Mina akademiska kollegor har ibland kallat mig ”folkrörelseromantiker”. Det är inte utan en känsla av ambivalens som jag tar emot etiketteringen eftersom beteckningens andra komponent ”romantiker” sänder signaler om en längtan efter någonting som inte längre existerar, nämligen den första komponenten: folkrörelser.
För många människor verksamma i ideella organisationer kan denna folkrörelselängtan te sig märklig eftersom att det i sektorns självbeskrivning är en självklarhet att beskriva den som Folkrörelsesverige. Det går inte att sakna något som fortfarande existerar. I ordet ”romantiker” inbegrips också en antydan av försköning och idealisering av det förflutna och det som har varit. För betraktaren av eller deltagaren i senare tidens enorma mobiliseringar kring t ex flyktingfrågan eller i stora parader skulle avsaknaden efter termen ”folk” eller ”rörelse” te sig ännu mer märklig. Det har varit enorma mobiliseringar av stora grupper.
Det råder en oklarhet om när ordet folkrörelse började användas i Sverige, det flesta skulle dock förknippa populariseringen av termen till boken Folkrörelser och samhällsliv i Sverige (1943) skriven av Ernst Herman Thörnberg, en av föregående sekels mest anmärkningsvärda personligheter i Sverige, den första doctor honoris causa i sociologi i landet och för övrigt den enda sociolog som fått en egen staty som finns i Stockholm på Brunkebergstunnelns västra mynning.
”Men termen folkrörelse inbegriper också något mer, en organiserad, fast, stor, varaktig och autonom sammanslutning som försöker förverkliga sina intressen eller sin vision på hur samhället ska se ut. Sådana sammanslutningar brukar beskrivas med tre koncentriska cirklar, ledningen, medlemmarna och sympatisörerna och det unika för de svenska folkrörelserna var att de lyckades omvandla många sympatisörer till medlemmar i sammanslutningar där olika varianter av föreningsmodellen praktiserades.”
För Thörnberg var de svenska folkrörelserna väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen som grundades i Sverige innan och kring demokratins genombrott i landet och i stort bidrog till att integrera stora tidigare exkluderade folkgrupper i rikspolitiken. Men termen folkrörelse inbegriper också något mer, en organiserad, fast, stor, varaktig och autonom sammanslutning som försöker förverkliga sina intressen eller sin vision på hur samhället ska se ut. Sådana sammanslutningar brukar beskrivas med tre koncentriska cirklar, ledningen, medlemmarna och sympatisörerna och det unika för de svenska folkrörelserna var att de lyckades omvandla många sympatisörer till medlemmar i sammanslutningar där olika varianter av föreningsmodellen praktiserades. På detta sätt praktiserade stora grupper demokrati, det är ingen överdrift att påstå att föreningslivet är demokratins gympa eftersom föreningsstadgar och föreningspraktik innehåller många av demokratins principer: maktåtskillnadsprincipen, delegering av makt, stabila och i förväg bestämda tids- och rumsramar för olika aktiviteter, val, granskning av makten, offentlighet, mm. Denna modell, att organisera stora folkgrupper med förening som den grundläggande organiseringsprincipen blev under lång tid förebilden för organisering av senare rörelser och politiska partier och socialiserade medborgarna i demokratins principer och funktionssätt. Att praktisera medlemskap i föreningar är en funktionell ekvivalent till att praktisera medborgaskap i stater och båda förstärker varandra och tränger undan politiska anakronismer som försöker göra sig gällande i vår samtid. En demokrati med starkt medborgarskap och ett starkt medlemskap har ingenting att frukta.
På senare tid har flera alternativ lyfts fram som kandidater att organisera det civila samhället eller att bedriva politik: individualiserad konsumtion eller praktiserande av politik, organiserande i lösa nätverk, i informella sammanhang, deltagande i stora manifestationer, namninsamlingar, frivillighet eller filantropi. Jag har inget att invända när människor gör även detta, men som komplement till medlemskapet, inte istället för. Och detta är inte en nostalgisk romantik eller en idealisering av tiden som ha varit, det är ett noga övervägande.
En stark demokrati förutsätter både ett starkt medborgarskap och ett starkt medlemskap. Praktisera huvudsakligen båda och krydda gärna med resten.
/Apostolis Papakostas, professor Södertörns högskola
Södertörns högskola är ett lärosäte i Stockholm som utbildar, forskar och samverkar för en hållbar samhällsutveckling. Campusområdet ligger i Flemingsberg, 19 minuter med pendeltåg från Stockholms central. Högskolan erbjuder cirka 70 utbildningsprogram och 250 kurser. Utbildning och forskning bedrivs inom humaniora, samhällsvetenskap, teknik och naturvetenskap. Forskning om civilsamhälle pågår inom flera ämnen och kunskap om civilsamhälle förmedlas inom flera kurser och program.
Läs mer om Södertörns högskola och några av de som undervisar och forskar om civilsamhället