Dags att prata mindre om antalet medlemmar!

Kristina Ljungros, generalsekreterare för Astma- och allergiförbundet och vice ordförande för Svenska Röda Korset, skriver om ideella organisationers idoga arbete för att öka sina medlemsantal, och ställer sig frågan vad den siffran egentligen kan säga om organisationernas relevans och framgångar.

Följ också länken längst ner till Ideell Arenas seminarium 17/6 om att rekrytera och organisera ideellt engagemang.

Hur många gånger har er styrelse eller ledningsgrupp pratat om medlemsantal eller givarrekrytering? Hur mycket resurser i form av arbetsmöten, styrelsearbete eller köp av konsulttjänster har ägnats åt detta? Och vad har det resulterat i? Ett medlemsantal som har slagit i taket? Nya lokala styrelser som sprudlar av engagemang, eller medlemsansvariga som inte hinner med att ta emot den strida ström personer som vill engagera sig?

Jag har varit engagerad i över tjugo år inom olika ideella organisationer. Jag kan inte påminna mig om en enda organisation som inte har ägnat otaliga timmar åt att prata medlemssiffror. Men hur många diskussioner har jag deltagit i där vi funderat över vilken skillnad vi faktiskt gör för enskilda individer och för samhället, och om vi ägnar tiden åt rätt saker?

När jag var nytillträdd generalsekreterare på Astma- och Allergiförbundet tog jag fram staplar på hur medlemsutvecklingen har sett ut under de senaste tio åren (svar: en stadigt negativ utveckling) och parallella staplar med hur mycket pengar vi har satsat på medlemsrekrytering (svar: ökande summor för varje år).

Men tänk om vi istället ägnade tiden och engagemanget åt att fundera över vilken skillnad vi kan göra, vilka förändringar vi kan åstadkomma? Få människor blir medlemmar i en förening för att rädda ett sjunkande skepp, men desto fler är villiga att stödja en organisation som gör avtryck. Ponera att jag bjuder dig på medlemskap i tre organisationer. Vilka skulle dessa vara? Jag gissar att du väljer organisationer där du har sett konkreta resultat.

Menar jag att mitt uppdrag som generalsekreterare inte är att arbeta för ett ökande medlemsantal? Jo, självklart ska jag göra det. Men vad är det som får oss att tro att just vi sitter inne på en kod som ingen annan har knäckt? Om vi bara satsar ytterligare en timme på en medlemskampanj kommer vi att växa? Kanske har jag som chef ett större ansvar i att fundera över om vårt arbete är relevant för personer med astma och allergi?

När covidpandemin inleddes blev vår organisation plötsligt nedringda av oroliga personer med astma och allergi som undrade om de var en särskild riskgrupp och hur personer med astma skulle skydda sig. Eller hur personer med pollenallergi, med liknande symptom som covid19, skulle agera utifrån restriktionerna. Skulle de stanna hemma en hel vår? Vi samlade ihop de frågor vi fick och ställde dem till Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Socialdepartementet. Och när vi inte fick svar lyfte vi frågorna i media. Och plötsligt hörde vi Sveriges Radios och TV4:as reportrar ställa våra frågor på dagens presskonferens. Vi hade örat mot marken och visste vad människor undrade, och då blev vi relevanta. Efter våra påtryckningar blev myndigheterna tydligare och plötsligt fanns våra frågor med i deras egen kommunikation. Kvittona på att vi gjorde skillnad kom snabbt och var tydliga. Följarna i sociala medier ökade, hemsidan kraschade och vårt mediegenomslag mångdubblades. Men inte vårt medlemsantal. Med facit i hand kan man undra om detta är att betrakta som ett misslyckande, att vi trots den ökade efterfrågan inte ökade vårt medlemsantal. Nej, jag tycker inte det. Problemet är snarare att vi saknar framgångsmått på annat än medlemmar eller givare.

När jag sitter i styrelserum försöker jag ofta tänka att en enskild medlem eller givare är i rummet. Vill hen att vi ägnar tiden åt att diskutera hur många som har betalt sin medlemsavgift, eller centrala sakfrågor för vår målgrupp? Svaret på frågan är givet, men dessvärre inte perspektivet. Låt oss hoppas att bidragsgivarna snart gör detsamma.

Skrivet av Karin Forsberg.