”Det är svårt att vara förtroendevald”, sa en företrädare för en folkrörelseverksamhet till mig en gång. Detta uttalades med en slags emfas som bara ett sammelsurium av oklara variabler, motstridiga intressen och omöjliga paradoxer kan ge upphov till.
Jag nickade och höll med. Det var ett medkännande konstaterande, men ingen vidare tröst. Som de rationella, modernistiska människor vi är fostras vi in i idealet att alla problem ska gå att lösa, alla frågor ska få sina svar och alla vägar framåt mot en på alla sätt skönare, bättre och mer harmonisk framtid ska skönjas. Det kan kännas tufft när idealet inte stämmer överens med den rörliga, kladdiga, motstridande verklighet som man faktiskt lever i och förväntas ”styra upp”.
Men där mitt tafatta medhåll gav klen tröst kanske man kan finna lite mer ro för själen av att förkovra sig i Susanna Alexius senaste bok Att Leda Komplexa Uppdrag. Det är en hyllning av det komplexa och svårnavigerade, det omöjliga och det oideala. Men det är också ett ifrågasättande av det rådande paradigmets synsätt på styrning och ledarskap som alltför reducerande i vår strävan efter att göra det komplexa greppbart.
När jag läser boken framkommer en bild av ett rådande styrningsideal som mer handlar om att leva upp till förväntningar, normer och föreställningar än att ge faktisk styrkraft. Detta är ju inte heller något nytt för den som arbetat praktiskt med styrning. Jag vågar mig på att påstå att det inte är sällan som en ideell organisation påbörjar en ny strategiprocess med att rikta kritik mot den nuvarande modellen av att ha en organisationsövergripande strategi med en tungrodd mål- och resultatstyrning med en bristande implementering. Ett par år senare sitter man med en – just det – ny organisationsövergripande strategi med en tungrodd mål- och resultatstyrning med en bristande implementering och förstod inte riktigt vad som hände längs alla workshops och samråd.
Kanske är grundproblemet just det som jag uppfattar att boken kretsar kring: Vi måste göra upp med vår övertro på den modernistiska och centralt planlagda styrningen. Det är ett ideal som i sitt fundament rimmar illa med det ideella engagemanget som framför allt kretsar kring det som uppkommer när människa möter människa, idé möter idé och människa möter idé. Men det är svårt att bygga normavvikande styrsystem som erkänner komplexitet och komma undan med det utan att bli stämplad som oseriös eller – ännu värre – planlös.
Jag hoppas därför att vi kan bli bättre på att lyfta upp de som vågar utmana styrnormerna i praktiken. För att göra det behöver vi fler som hedrar komplexiteten i sina uppdrag och inte reducerar det – och i förlängningen sig själva – till något mindre än vad det är. Det är nämligen svårt att vara förtroendevald. Omfamna det! Inte som en tröst för de brister du klandrar dig för, utan som en grundläggande förutsättning för att du ska kunna göra storverk.
Lucas Nilsson, förbundsordförande IOGT-NTO
