En analys av hur IOGT-NTO använder vetenskap i organisationens politiska program (1989-2015) av Ola Segnestam Larsson.
Författaren har som titeln på rapporten beskriver studerat IOGT-NTOs politiska program (1989-2015) och hur de använder vetenskap i utformningen av programmen.
Rapporten är lätt att läsa och ger en inblick i hur en organisation förhåller sig till forskning över tid, där forskningen blir mer och mer viktig, men där ideologin trots allt är styrande i utformningen av programmen. I alla program som analyseras refereras det till forskning på olika sätt, bland annat samband mellan olika faktorer samt utformning av samhällets politik, men även behovet av mer och oberoende forskning på områden relevanta för IOGT-NTOs arbete.
Författaren visar också i sitt empiriska material att det inte alltid är referenser till forskning som är systematisk och metodisk som är relevant. Annan kunskap producerad från myndigheter eller andra ideella organisationer fungerar utmärkt för organisationens syften. Dessutom används källhänvisningar mer för att definiera begrepp eller upplysa läsaren snarare än att belägga olika uppfattningar med forskningsrön. Detta i linje med den folkbildande ambitionen som organisationen anger som skäl till införande av fotnoter i programmen. Författaren kan i materialet enbart visa två fall där hänvisningar görs till traditionell vetenskap, i programmet från 2009 och 2015.
Några av anledningarna till att vetenskapen används i programmen är:
- Vetenskap används där det gynnar IOGT-NTO och ger argument för de uppfattningar organisationen har. ”Vi har ju alltid tyckt att mindre alkohol ger färre skador. Kan man sedan klä det i vetenskapligt stöd, blir det ju väldigt kraftfullt.” (Det finns ingen ambition hos IOGT-NTO att vara systematisk i användningen av forskningsreferenser, då organisationen är en folkrörelse)
- Att kunna använda och referera till forskning i konflikter med aktörer som har andra åsikter än IOGT-NTO har en stödjande funktion.
- Omvärldens ökade krav på referenser (forskning) som styrker tyckanden (ideologin). Att externa aktörer i ökande grad efterfrågar källor kan också ha drivit på utvecklingen mot fotnoter i de politiska programmen.
Författaren menar att avsaknaden av en systematisk, explicit och rättfärdigad metod för hur vetenskapliga resultat identifieras, granskas och används i programmen medför att det blir svårt att bedöma eller förhålla sig till de vetenskapliga rön som används i programmen. Vidare menar författaren att de politiska programmen presenteras med den traditionella vetenskapens attribut, men att organisationen inte praktiserar vetenskapen, de varken översätter vetenskapliga resultat eller påverkas.
I den avslutande diskussionen skriver Segnestam Larsson ”Denna studie har visat att undersökningens ideella organisation och dess relation till vetenskap till stor del präglas av distans snarare än närhet. Möjligtvis är det så att just organisationens distans till vetenskapen möjliggör att densamma fungerar som ett argument från auktoriteter, som legitimerande och som en källa till säkerhet för kollektivt agerande. En betydligt närmare relation till vetenskap skulle antagligen producera genuin osäkerhet och därmed motverka vetenskapens funktion som motiverande, styrande och legitimerande.”
Utöver det intressanta materialet och slutsatserna som framförts ovan finns det i början av rapporten en sammanställning av forskning som berör relationen mellan ideella organisationer och vetenskap för den som vill fördjupa sig mer i frågor om civilsamhället och dess relation till forskning.
