Den brasilianske författaren, pedagogen och filosofen Paulo Freire skulle förra året ha fyllt 100, vilket förlaget Trinambai uppmärksammade genom att ge ut hans klassiker De förtrycktas pedagogik i en nyöversättning. Ideell Arena bad Anna Birgersson Dahlberg, utvecklingschef på studieförbundet Bilda, att läsa nyutgåvan och dela med sig av sina tankar. Hon konstaterar att Freires pedagogik fortfarande är högaktuell, och blir ännu mer övertygad om att den svenska folkbildningens metodik och visioner är helt rätt väg framåt.
Genom att tillbringa tid med Paolo Freires De förtrycktas pedagogik tas man som läsare med på en intellektuell och filosofisk resa till en annan tidsålder, en annan kultur och en annan del av världen. Freire författade boken i exil på Kuba i en tid när Latinamerika präglades av revolutionära tänkare och stora klasskillnader, när slaveri och analfabetism fortfarande var vanligt förekommande och lantarbetarna var i skriande behov av undervisning för att kunna bli jämlika samhällsmedborgare. Det Latinamerika han beskriver brottas med en förtrycksproblematik som framför allt leder tankarna till 1800-talets Sverige, och starten av det viktiga bildningsarbetet bland bönder och arbetare för upplysning, folkfostran och själarnas förfining, som i sin tur ledde till de svenska folkrörelsernas framväxt under 1900-talet. Även om vi har kommit långt i arbetet för ett jämlikt och demokratiskt samhälle under de mer än 150 år som gått sedan dess, så kan man ändå konstatera att vi inte är fria från Freires beskrivning av förtryckarproblematik, utan att den tyvärr i viss mån existerar i vårt land även idag.
Den svenska folkbildningen följer Paolo Freires andetag eller vise versa. I De förtrycktas pedagogik resonerar sig Freire stegvis fram till varför hans pedagogik förlöser människor, och bidrar till ett bättre samhälle. I första kaplitet förklarar han hur motsättningen mellan förtryckare och förtryckta övervinns genom att människorna frigör sig tillsammans, utifrån resonemanget att ingen kan befria någon annan eller frigöra sig själv i ensamhet. I det andra får läsaren veta varför Freire anser att den traditionella undervisningen, där läraren leder eleverna mot ökad kunskap genom ”insättningar”, så kallad ”bankundervisning”, är ett verktyg för förtryck. Han menar att ingen kan utbilda någon annan eller ens utbilda sig själv. För att förlösas som fria orädda varelser måste människorna utbilda sig tillsammans, medierade av omvärlden. I det tredje kapitlet beskriver Freire dialogiskt lärande som kärnan i undervisningen, en befriande handling som börjar i sökandet efter kursinnehåll och tas vidare i utforskningen av generativa teman, det vill säga teman rika på innehåll som ger synergier och gör världen begriplig.
Freires tankar om vad frigörande pedagogik kan åstadkomma för både individ och samhälle är som en blåkopia av idégrunden bakom den svenska folkbildningen, både vad gäller verksamheten inom det tio studieförbunden och kurserna på de 155 olika folkhögskolorna runt om i landet. Men också utifrån statens fyra syften med att varje år upplåta strax över 4,4 miljarder kronor i statligt bidrag till folkbildningen, ett bidrag som har stor betydelse både för alla deltagare och för demokratins grundpelare. Folkbildningsrådet beskriver det så bra på sin hemsida: ”Mer än en miljon människor deltar varje år i studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet, som kännetecknas av mångfald och jämlika samtal. Folkbildningen är på så vis ett kitt som håller samman, stärker och utvecklar det svenska samhället och demokratin”.
Om Paolo Freire hade levt i dag, skulle han med all säkerhet se på världens utveckling med stor förtröstan enbart utifrån insikten att den svenska statens syften med stödet till folkhögskolor och studieförbund är att:
- stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin
- bidra till att göra det möjligt för en ökad mångfald människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen
- bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället
- bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet.
Dessa syften och stödet till svensk folkbildning är någonting vi svenskar bör vara enormt stolta över och som vi bör värna och försvara med alla medel vi har.
Att ta sig igenom Freires resonemang kräver energi och tankeverksamhet, men genom att reflektera, hitta paralleller till nutiden och förhålla sig till dåtidens verklighet framstår hans idéer lika aktuella idag, som de var när boken skrevs. Alla landets studiecirkelledare och folkhögskolelärare lägger dagligen ner sitt engagemang på att guida deltagarna på vägen till det livslånga lärandet. En väg som jag genom att läsa Freire blir ännu mer övertygad om är ”den rätta” utifrån statens fyra syften med folkbildningen, inte minst det demokratistärkande.
Även Freires ledarskapssyn passar väl in på folkbildningen och hela den ideella sektorn i Sverige med dess demokratiska uppbyggnad. Den chef som kommer in i ideell sektor med toppstyrning som metod får det inte lätt att genomföra förändring. Och med det vill jag inte säga att totalt tillitsbaserade och självstyrande processer heller är den sanna vägen till förändring, utan som så ofta tror jag personligen på att mötas på halva vägen.
Denna nyutgåva gör Freires pedagogik tillgänglig för en ny generation lärare, studenter, folkbildare och andra som är intresserade av frigörande dialogisk pedagogik. Men boken borde vara intressant för betydligt fler än dessa målgrupper. Både politiker och medarbetare på Skolverket borde läsa De förtrycktas pedagogik och reflektera över tankegångarnas betydelse för deltagare, elever, läroplaner, samhället och framtiden. Vi har ett demokratibygge med basen i folkrörelsernas 150-åriga historia att vara stolta över. Demokratiskt uppbyggda föreningar engagerar människor i de flesta små som stora orter i Sverige, föreningar där alla medlemmars röster är viktiga och får komma till tals. Svensk folkbildning och svenskt föreningsliv har byggts upp under ett par 100 år, och den är värd att försvara, inte minst i dessa demokratiskt oroliga tider. Vi har kommit så mycket längre än Freires förståelse av Latinamerika för ”bara” 50 år sedan.
Freires avslutande ord i boken säger allt: ”Om ingenting annat ur dessa sidor är beständigt, så hoppas jag att åtminstone en sak lever vidare: min tillit till folket, och min tilltro till människorna och till skapandet av en värld där det blir mindre svårt att älska.” Är det någon företeelse som kan leva upp till detta så är det den svenska folkbildningen!
Anna Birgersson-Dahlberg, utvecklingschef på Studieförbundet Bilda
Foto från Trinambai
