Månadens lästips handlar om några av de utmaningar som en organisations valberedning står inför. Hur kan de hanteras i en tid när många organisationer vittnar om att det är svårt att motivera ideella att ställa upp till val samtidigt som det ställs högre och högre krav på representation och bredd i styrelser. Mattias Hjelmberg på Riksidrottsförbundet är en av tre i Ideell Arenas nomineringskommitté och här resonerar han kring valberedningsuppdraget utifrån två läsvärda rapporter på ämnet.
Att bereda val är en svår men betydelsefull uppgift. Min erfarenhet är att det sällan är fler förslag till förtroendeuppdrag än de namn som valberedningen presenterar på årsmötet, stämman eller som i Ideell Arenas fall partnerskapsmötet.
Ofta är det dessutom förslag till omval av sittande personer. Det leder till att valberedningens nätverk i praktiken sätter gränser för vilka personer som ens har en möjlighet att bli föreslagna till ett förtroendeuppdrag.
Men alla i nätverket är inte uppe för diskussion. För jag har en rad förutfattade meningar som kommer att exkludera flera personer i min omgivning. Det framkommer både i Vem platsar i laget? en antologi om idrott och etnisk mångfaldtydligt, Centrum för idrottsforskning, 2012 och i en FoU-rapport som Riksidrottsförbundet (RF) lät forskaren Jesper Fundberg göra 2009: Vilka är idrottens valda makthavare?– om rekrytering till styrelser inom svensk idrott. I den senare rapporten sammanfattas slutsatserna såhär:
– Det formuleras stereotypa bilder av män och kvinnor, liksom av dem med utländsk bakgrund. Dessa bilder är tydligt präglade av en särartsideologi, det vill säga att män och kvinnor, svenskfödda och utlandsfödda ”har” olika egenskaper.
– Det finns en stor tystnad kring frågan om avsaknaden av människor med utländsk bakgrund i styrelserna. Det blir en ”icke-fråga” som få av de intervjuade reflekterat över. Begreppet etnocentrism pekar på hur majoriteten ser sig själv som ”naturlig” och som en självklar utgångspunkt – och därmed diskvalificerar minoriteter både från den mentala kartan och från styrelserummen.
Mycket nedslående slutsatser för idrottsrörelsen. Om studien hade gjorts 1999 eller 1989 är det inte osannolikt att slutsatserna hade varit liknande. Visst har det skett förbättringar över tid. Inte minst när det gäller män och kvinnor. Men jag tror att samma grundproblem finns kvar om vi skulle göra om undersökningen 2019.
De allra flesta ideella organisationer talar mycket varmt om behovet av jämställdhet och jämlikhet i de styrande organen. Många ser det till och med som en överlevnadsfråga på sikt för att vara relevant för framtida potentiella medlemmar.
En annan av RF:s rapports slutsatser är att den stora utmaningen för ökad jämställdhet och jämlikhet vad gäller rekrytering till idrottens maktelit handlar om hur väl man lyckas utveckla kommunikationsmönster i form av bemötanden mellan grupper, hur bekräftelse sker, hur nätverk kan förändras, hur rekryteringsvägar kan göras mindre informella och mer formella, hur ersättning för arbete på kvällar och helger sker och av vem samt hur man skapar ett klimat för reflektion kring hur en ”normal” styrelseledamot och ordförande ser ut, heter och har sin bakgrund.
Valberedarens ok att lösa snedrekryteringen fördelas plötsligt på många axlar. Men har mitt ansvar minskat?
Så här ser punkterna vi i Ideell Arenas nomineringskommitté (det vill säga valberedning) arbetar utifrån:
- Ledamöter med mångårig och bred förankring i idéburen sektor
- Ledamöter med kompetens och egen erfarenhet av ledarskap på strategisk nivå
- En kombination av anställda och förtroendevalda
- En bredd i representationen från Ideell Arenas partnerorganisationer: nya och gamla partners, stora och små organisationer etc.
- Jämställdhet
- En bredd i erfarenhet, identitet och bakgrund.
Nagelfar jag vårt arbete finns de fem första punkterna finns med oss hela tiden. Där ifrågasätter vi våra resonemang ständigt. Men vi gör det inte lika naturligt med den sista punkten – precis som Jesper Fundberg pekar på i rapporten om idrottsrörelsens valberedningar.
Vilken är lösningen?
RF beslutade först 1995 om kvotering av män och kvinnor i paraplyorganisationens (RF) styrelse och valberedning och sedan 2017 om kvotering av män och kvinnor i de 71 medlemsförbundens (Svenska Fotbollförbundet med flera) styrelser och valberedningar.
Är det vägen att gå? Ska vi också ha kvotering utifrån klass, religion, könsidentitet, etnicitet, sexuell läggning, funktionsvariation, ålder och kultur? Är det bara de som har levt sin tillhörighet som kan företräda dess intressen? Måste en person då också känna ett ansvar att vara företrädare den gruppen? Hur ska det vägas mot de övriga punkterna som vi i Ideell Arenas nomineringskommitté har att utgå från? Är en bredd i ålder viktigare än en bredd i organisationer som styrgruppen tillsammans representerar?
Jag tror att de flesta av oss inom ideell sektor vill rasera de murar av förutfattade meningar och fördomar, syn på kompetens och begränsade nätverk som skapar snedrekrytering. Jag vill tro att den omdebatterade identitetspolitiken inte ska behövas. Men att murarna står stadiga är uppenbart och de kommer kanske aldrig att rivas helt.
Det mest grundläggande steget tror jag är kunskap. Kunskap om hur det faktiskt ser ut i civilsamhället. Hur rekrytering går till, hur makt fördelas och varför. Vi behöver oförtruten granskning av strukturer, makt och maktprocesser. Både från forskarsamhället och medierna.
Synliggör, ifrågasätt och förändra. Det gäller både våra organisationer och vi som har en maktposition i dem.
