”Gräsmattan ska vara grön och ren.” Barnet ska ta hand om gräsmattan. ”Du får bestämma hur du gör. Den ska bli grön och den ska bli ren. Och du får inte måla den grön med målarfärg.” Stephen Coveys berättelse blir en manual för den nygamla frågan om styrning och tillit. Säg vart vi ska, vad som inte får ske. Och backa. En stund.
Jag sitter på en utbildning, i kreativt dialogformat, som lyfter mig och frågorna långt ovanför vardagens enkla små regnmoln och stormskyar. Susanna Alexius, docent i företagsekonomi, berättar hur vi detaljstyrt ner igenom våra organisatoriska systemen. Med många detaljer blir det omöjligt att genomföra allt och av styrningen blev det inget kvar. Av den massiva styrningen. Nu är Tillit på modet. Vi bör våga välja styrning ibland, och fajtas för tillit ibland. Jag säger kombinera.
Sätt få övergripande mål
I och för sig tydligt. Lätt att begripa. Men övergripande. En detaljorienterad ledning eller chef hamnar i en spiral av många detaljerade mål. Det är lätt att dras med i beslutsiver, tro att saker i ett beslutsprotokoll blir verkliga. Många mål. Helst mätbart. Ska vi förstå Alexius så skapar detta ingen styrning alls. Dessutom undergräver det nog motivationen hos kompetenta organisationer och kloka medarbetare. Försök låta bli.
Själv hamnar jag i det andra diket. Målet blir för abstrakt. Balansakten är att sätta få, övergripande mål och överlåta genomförandet.
Skapa ramar och spelregler
Ok. Gräsmattan ska bli grön. Och ren. Men det fanns en regel till: ”Du får inte måla den grön med målarfärg”. Det låter självklart – men jag tänker att alla vi som föredrar tillit, delegation och eget ansvar, vi riskerar alltid att bli otydliga om mandat och gränser. Ramarna ger frihet.
Viktigare, svårare och jag blir generad igen. För när jag tänker högt så kan det bli svårt att veta när chefsfiguren testar en tanke, eller har fattat ett beslut. Ramar och regler är kopplingen mellan styrningen i de få målen, och tilliten att skapa lösningar.
Gå därifrån. Backa undan. En stund. Sen markera och agera
Verkstad. Här behöver det bli konkret och tydligt. Men här litar vi på den och dem som genomför, de får skapa den konkreta lösningen. Dansa. Pausa. Håll andan. Någon har sagt att det är bara när jag själv får reda upp det jag ställt till med som jag verkligen har delegation. Ju mer någon är inne och rotar i mandatet, desto mindre delegation finns kvar.
Men. När barnet fått sina pengar och struntat i att vattna och rensa gräsmattan en tid krävdes uppföljning, markera och hjälpa till lite för att komma närmare målet. Jag rodnar igen och tänker att jag kan och måste bli bättre på att stå där både med med markeringen och med en hjälpande hand. Tilliten behöver också ha en gräns.
Så för att sammanfatta behöver tillit och styrning bakas bäst ihop i en balanskaka. Huvudingredienserna är målstyrning, förtroende och uppföljning. Om vi sätter tydliga övergripande mål. Då vet vi vart vi ska. Om vi sätter ramar och spelregler. Då vet vi vad som är tillåtet. Om vi backar en stund. Då kan de som ska göra, göra det riktigt bra. Själva. Utan detaljstyrning.
Tillit. Och styrning. Gåshud.
/Oliver Boij, biträdande Rektor med ansvar för Malmöverksamheten på Furuboda folkhögskola i Skåne.
Furuboda folkhögskola är Sveriges största folkhögskola för personer med grav funktionsnedsättning, och driver en anpassad kursgård i östra Skåne och filialer i Malmö och Kristianstad.
I Malmö möts deltagare som är unga med funktionsnedsättning, invandrade och/eller arbetslösa, med ett tiotal kurser och projekt där mötet med varandra i ögonhöjd är centralt, jobbar med relationell pedagogik och skapar en framtid som varit eller upplevts omöjlig.
Läs mer om Ideell Arenas partner Furuboda