Efter en rekordvarm sommar går vi mot höst. Men förvaltningspolitiskt är det alltjämt sprittande vår. På senare år har kritiken tilltagit av 90-talets stora styrreform i förvaltningen – New Public Management (NPM). Den en gång ”nya” styrningen börjar kännas förlegad. Som alltid när ett styrmode prövats en tid framträder dess baksidor och oförmåga att lösa våra eviga problem.
I skrivande stund lyfts istället tillitsstyrning fram som ett välgörande botemedel för alla NPM-sjukliga. Tillit som sådant är förstås ingenting nytt men fortfarande ett vagt begrepp i förvaltningssammanhang. Går det att styra mot tillit? Med tillit? Ja, det är många som längtar bort från detaljstyrning och den misstro den kan föda. En ny coachande ledarstil lockar. Större frihet för den professionella att fatta egna beslut. En ökad lyhördhet för brukarens behov.
Ett vagt men positivt laddat begrepp som tillit förmår att bära mångas olika förhoppningar om ett grönare gräs där på andra sidan NPM. En styrform är aldrig så hoppingivande som då den just kommit på modet.
Ett uttalat syfte från regeringens sida har varit att det behövs utvecklade former för styrning och uppföljning som skapar balans mellan behovet av kontroll och förtroende för medarbetarnas verksamhetsnära kunskap och erfarenhet. En central fråga har varit om och hur ”tillitsstyrning” kan skapa förutsättningar för att ”gräsrotsbyråkrater”– som exempelvis lärare, läkare, handläggare –på olika sätt kan avlastas för att ägna mer tid och kraft åt sina huvudsysslor.
Tillitsdelegationens huvudbetänkande och forskningsantologi publicerades just före semestrarna och finns fritt tillgängliga på nätet. I min roll som följeforskare av en av Tillitsdelegationens utvalda försöksverksamheter har jag och sociologen Tiziana Sardiello vid Score (Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor) studerat hur Borlänge kommun sedan ett decennium tillbaka arbetat ihärdigt mot mer av medarbetarledd, chefsstödd verksamhet i förvaltningen. Vårt fokus har legat vid Socialtjänstens individ och familjeomsorg och särskilt intresserade har vi varit av att kartlägga relationer, arbets- och ansvarsfördelning genom hela styrkedjan – eller rättare sagt styrnätet – som bland andra inbegriper politiker och kommunchef, verksamhetschef, enhetschefer, arbetsledande förste socialsekreterare, handläggare och övrig personal samt klienter och andra Borlängebor.
Tillitens chronos och kairos
När de gamla grekerna talade om tid skilde de mellan chronos – kronologisk tid som förflyter, och kairos – den upplevda kvaliteten i tiden som förflyter (samma tidslängd kan till exempel upplevas som kort eller lång, som värdefull kvalitetstid eller dötid). En central slutsats från vår fallstudie i Borlänge är att tillitsfulla relationer tar tid i bägge dessa bemärkelser.
Att bygga och underhålla tillitsfulla relationer förutsätter dels en uthållighet över tid (chronos), dels tid i form av tillgänglighet i vardagen (kairos) – att göra sig fysiskt och psykologiskt närvarande för ansvarsfull informell samordning med varandra.
Tillitens chronos handlar bland annat om starkt kulturledarskap, värdegrundsarbete och klok rekrytering. För om detaljstyrningen ska minska behöver medarbetare och chefer vägledas mera av delade normer och goda vardagsrutiner, vilka tar tid att utveckla och förvalta.
Tillitens kairos handlar bland annat om att värna kompetensen och stärka självförtroendet samt om att utveckla ett coachande förhållningssätt i det vardagliga ledarskapet. Alltför stora personalgrupper måste minskas, för ska vi samordna oss informellt behöver vi hinna ses. Och vågar chefen släppa på kontrollen och visa sig sårbar, ökar samtidigt medarbetarnas ansvar gentemot uppdraget. Annars blir det snabbt ohållbart.
Tillit handlar om ömsesidighet, ett ”förpliktigande samspel” där båda parter tar ansvar för relationen. Tillit är en palindrom – ett ord som läses lika från båda håll. Det är en fin påminnelse om det jämlika samspel och den respekt som är tillitens förutsättning och livsnerv.