Oberoende sägs vara den överlägset viktigaste särarten för ideella organisationer. Samtidigt hotas detta oberoende och är allt mer ifrågasatt. Vad är oberoende och hur kan det stärkas? I detta inlägg presenterar forskarna Kristina Tamm Hallström och Ola Segnestam Larsson tre strategier för oberoende utifrån tidigare och egen forskning. En av slutsatserna är att det saknas en universallösning för hur ideella organisationer kan framstå som mer oberoende.
Vad gör ideella organisationer unika och hur kan det unika stärkas? I samtalen om ideella organisationer lyfts olika särarter fram och hur dessa ligger till grund för de mervärden som civilsamhället bidrar med. Exempel på särarter inkluderar ideologiers betydelse, det frivilliga arbete och medlemskapet. Mervärden som återkommande nämns är samhällelig utveckling, engagemang och demokrati mellan valen.
Oberoende – den viktigaste särarten?
En särart som uppmärksammas allt mer är de ideella organisationernas oberoende. Till exempel sägs att ett oberoende från företagsintressen och statligt inflytande förlänar ideella organisationer med kvaliteter som professionell auktoritet och moraliskt anseende. Det finns till och med de som hävdar att oberoende är ideella organisationers överlägset viktigaste särart.
Samtidigt finns det allt fler aktörer som ifrågasätter de ideella organisationernas oberoende, såväl nationellt som internationellt. Det kan också handla om återkommande konflikter mellan oberoende och beroende, framförallt när det gäller de ideella organisationernas ekonomiska beroende av offentliga medel.
Mot bakgrund av oberoendets betydelse för ideella organisationer samtidigt som oberoendets ställning ifrågasätts och hotas, är det angeläget att lyfta fram och diskutera vad oberoende är samt hur ideella organisationer kan stärka sitt oberoende. I detta inlägg lyfter vi därför fram tre strategier för oberoende utifrån en sammanställning av tidigare och egen forskning.
Vad är oberoende?
Innan vi presenterar dessa strategier vill vi dock klargöra vår syn på oberoende. I litteraturen framställs oberoende regelbundet som en inneboende egenskap hos organisationer. Vi menar dock att ingen organisation kan vara helt oberoende av sin omgivning. För att framstå som en oberoende aktör måste organisationer samtidigt och paradoxalt nog odla sitt beroende av vissa normer, lagar och regler; finansiering eller av vissa aktörer och grupper i samhället.
Frågan är med andra ord inte hur organisationer kan bli oberoende, eftersom ett totalt oberoende är omöjligt enligt vårt synsätt. Istället måste organisationer för det första fråga sig hur de kan framstå som oberoende. För det andra måste organisationer fråga sig vilka beroenderelationer som ska upprätthållas och utvecklas samt vilka beroenderelationer som bör minimeras eller avvecklas.
Strategier för oberoende
Utifrån denna syn på oberoende introducerar vi här ett antal strategier för hur ideella organisationer kan odla en bild av oberoende. Det handlar om att:
- Öka och främja många beroenderelationer
- Upprätthålla distansen till de få
- Stärka beroendet till specifika andra
Den första strategin för oberoende skulle motsägelsefullt nog kunna vara att öka beroendet. Bakgrunden till denna strategi härstammar från tidigare och vår egen forskning. Till exempel är det vedertaget att ekonomiskt beroende hotar den organisatoriska bilden av oberoende. Detta resonemang följs ofta av rådet att ideella organisationer bör minska det ekonomiska beroendet av exempelvis statliga medel genom att identifiera och närma sig andra och fler finansiärer, som företag och givare. Konsekvensen av detta råd är emellertid att beroendet av andra aktörer upprätthålls och till och med eventuellt kommer att öka.
En del av denna strategi utgår ifrån att fler och mer utbytbara – till skillnad från få och icke utbytbara – beroenderelationer verkar främja den allmänna bilden av oberoende. Med andra ord skulle rådet vara att ideella organisationer inte bara bör öka beroendet, utan även bör främja beroenderelationer till de många. Återigen skulle forskningen om ekonomiskt beroende kunna illustrera denna strategi, det vill säga att det verkar vara bättre med ekonomiska beroenderelationer till många medlemmar och givare än till få statliga finansiärer. Det finns också forskning som visar att styrelser med fler förtroendevalda främjar bilden av oberoende.
Den andra strategin kan sägas vara den andra sidan av rådet att öka och främja många beroenderelationer, det vill säga att ideella organisationer bör distansera sig från och undvika beroenderelationer till få aktörer. Argumentet verkar vara att få beroenderelationer ökar risken för att de ideella organisationerna ska styras mer av dessa relationer än av det egna uppdraget eller medlemmars ambitioner. Ideella organisationer som vill framstå som oberoende bör därför sky få medlemmar, situationer med en dominant finansiär eller att göra sig alltför beroende av exempelvis staten eller marknaden.
En tredje strategi kan vara att framstå som mer oberoende genom att stärka beroendet till specifika andra. Denna strategi handlar sällan om ett finansiellt beroende, utan mer om att bli beroende av att vara erkänd av andra organisationer och aktörer. Det kan handla om att bli medlem i en internationell organisation eller att bli certifierad eller auktoriserad mot exempelvis en standard. Den enskilda organisationen blir då ”dubbad” genom ett medlemskap eller certifikat. Denna strategi kan vid första påsyn uppfattas som att vara i direkt i konflikt med den andra strategin. Båda strategierna berör dock betydelsen av att medvetet välja vilka beroenderelationer som ska upprätthållas och utvecklas samt vilka beroenderelationer som bör minimeras eller avvecklas.
Ingen universallösning
Vår genomgång av tidigare forskning och våra egna studier visar att ideella organisationer inte bara använder motsägelsefulla strategier för att framstå som oberoende, utan även en blandning av ekonomiska och andra strategier samt flera strategier samtidigt. Vidare anar vi att det finns vissa typer av ideella organisationer för vilka oberoende som värde och särart är viktigare än för andra (till exempel påverkans- och biståndsorganisationer).
Sammantaget betyder detta antagligen att det saknas en universallösning för hur ideella organisationer ska framstå som oberoende. Det finns därmed ett stort utrymme för den enskilda organisationen att utifrån sina egna förutsättningar använda en blandning av strategier för att framstå som oberoende. Mer kunskap behövs därför om oberoendets betydelse för olika typer av organisationer och hur detta oberoende kan främjas i olika sammanhang.
Kristina Tamm Hallström och Ola Segnestam Larsson
Forskare vid forskningscentrumet Score, Handelshögskolan i Stockholm och Stockholms universitet