Julia Romanowska utmanar dagens instrumentella ledarskapsideal och visar hur konsten kan väcka omdöme, ansvar och närvaro i situationer där inga enkla svar finns. Inför sin föreläsning under LedarskapsArenan berättar hon om varför ledarskap inte är en teknik, utan en prövning i mänsklighet – och hur konsten kan bli en kraft som förändrar hur vi leder.
Hej Julia! Rubriken för LedarskapsArenan är Konsten att leda. Vad väcker titeln för tankar hos dig?
– För mig väcker titeln tanken att ledarskap i sin djupare mening inte främst är en teknik, en metod eller ett system, utan en mänsklig hållning. Att leda handlar om att orientera sig i det som inte låter sig reduceras till manualer eller checklistor, utan som tar form i levda, sårbara situationer där mycket står på spel. Det är att handla utan garantier, i situationer där inga givna svar finns. Ordet konst öppnar mot det jag kallar estemetik – ett sammanvävt fält av estetik, känsla och etik. I ett estemetiskt perspektiv rör sig ledarskap mindre om regelstyrning och kontroll, och mer om sensibilitet och lyhördhet – om att låta omdöme och ansvar växa fram i mötet med det konkreta.
– Konsten spelar här en avgörande roll, inte som dekoration eller inspiration, utan som en erfarenhetsform som för oss nära de grundläggande existentiella frågorna och gör maktens realitet synlig. Den kan öppna en närvaro där den andre inte längre framträder som funktion, roll eller målmedel, utan som oersättlig. I detta möte aktualiseras omdömet – inte som tillämpning av regler, utan som en levd förmåga att svara an mot situationens etiska krav.
Är civilsamhället tillräckligt bra på att se konstens och estetikens potential att förändra samhället?
– Jag tror att civilsamhället har en stark intuitiv förståelse för konstens betydelse, men samtidigt en tydlig tendens att underskatta dess djupare möjligheter. Ofta erkänns konsten som viktig för engagemang, gemenskap och utveckling av kreativitet eller empati – ibland även för hälsa – men mer sällan som en kraft som kan förändra hur vi ser på mänskligt lidande, på ondskans och maktens realitet. Just denna förskjutning är en förutsättning för omdömesförmåga och för att kunna ta ansvar. Detta ansvar förpliktigar, och vi människor har en benägenhet att vilja dra oss undan ett sådant allvar. Då blir det lättare att tala om gemenskap, kreativitet och välmående än om de frågor som konsten faktiskt kan öppna.
– Jag tror att detta är ett av skälen till att konstens verkliga påverkan ofta förblir oerkänd. Ett annat är vår längtan efter tydliga svar och enkla budskap som talar om vad som ska göras och hur. Konsten ger oss inte sådana svar. Den lämnar oss i ovisshet, men visar vad människan är i stånd att göra – och genom det förändrar den hur världen framträder för oss.
Vad kommer du själv att prata om på konferensen?
– I min presentation talar jag om konstens roll för ansvar och ledarskap. Jag utgår från forskning som visar vad makt gör med människor – hur empati, omdöme och ansvar tenderar att försvagas – och varför traditionell ledarskapsutveckling ofta misslyckas med att hantera detta.
– Jag presenterar Schibbolet som ett alternativ: ett konstnärligt, icke-instrumetellt rum där människor inte tränas i beteenden, utan prövas som människor. Genom starka konstnärliga erfarenheter aktiveras föreställningsförmåga, känslor och etik samtidigt. Jag visar också forskningsresultat som pekar på mätbara förändringar – psykologiska, beteendemässiga och biologiska – inte bara hos ledare, utan även hos deras medarbetare genom överförd påverkan. Sammantaget handlar presentationen om hur konsten kan fungera som en prövosten för ansvar: hur ledarskap kan återknytas till mänsklighet, omdöme och viljan att ta ansvar för andra och för framtiden.
LedarskapsArenan är vår största mötesplats där aktuella frågor för organisationer diskuteras och belyses av forskning på området med tyngdpunkt på forskning om civilsamhället och dess styrning och ledning. Läs mer och anmäl dig här.
